I helgen var jag på
Way Out West i Göteborg. En rolig helg med massa musik, en del regn och några öl.
Såhär två dagar efter att festivalen avslutades är det dags att fundera över vad som var bäst och vad som var mindre bra.
Antony and the Johnsons tillsammans med
Göteborgs Symfoniorkester var helt klart helgens stora besvikelse. Visst lyfte det i några låtar, men arren på vissa av låtarna var rätt dåliga och orkestern fick komma i skymundan.
Likaså
Glasvegas var inte så bra som jag hade hoppats på. Visst var Geraldine bra och några låtar till, men det ville sig inte riktigt.
My Bloody Valentine som vi hade hoppats på var fullständigt bedrövliga. Bara massa slamriga, skräniga gitarer och en sång som var så lågt mixad att den var obefintlig.
Men vad var bra då? Jo, de 4 låtarna med
Wolfmother var riktigt bra. Men det bästa spar vi till sist. Här nedan kommer 3 klipp med det som var absolut bäst. Inte från Way Out West, men ganska så likvärdiga inspelningar.
Antony and the Johnsons, Kurt Weil, The Devine Comedy, Circus och kostymteater i en salig härlig blandning. En underbara upplevelse för alla sinnen.
Fantastisk "världsmusik" av två blinda Malier. Härliga rytmer och en publik som är med på noterna. Ruggit bra.
Regn, lera och Slottsskogen bara försvann. Calexico tar med en på en resa till södra USA, gränsen till Mexico och ibland över. Sandöken, stekande sol och scorpioner är aldrig långt borta. Bäst var kanske deras cover på Loves, Alone again or.